in my life, why do i smile at people who i'd much rather kick in the eye?

Nu är här åtminstone helt okej rent. Jag har röjt upp lite, dragit ihop de allra viktigaste sakerna i lådor och tillockmed tagit mig lite tid för mig själv.

Det skall bli skönt att komma till ett hus där man aldrig är ensam igen.

det är någonting som gnager sådär jävla irriterande i oss, någonting som helt enkelt inte vill låta oss vara

Jag har under en tid dragit mig undan från folk. Inte för att jag trivs som ensamvarg, utan snarare för att slippa vara den där typen som drar ner alla andra i min omgivning. Jag har varit för upptagen med att stryka mig längs väggarna att jag inte sett vad som fortskridit i världen där ute - för upptagen för att se att jag inte behövde vara ensam.

Är det vintern, staden eller jag?
Jag vet inte. Men jag är helt slut i rutan.
Jag väljer nu att avsluta de saker som tär på mig mest för att jag är livrädd att tappa allt vad fotfäste heter. Jag har ingen lust att vandra i ett evigt olyckligt mörker där jag är för koncentrerad på att klara av vardagen någorlunda hyfsat för att kunna uppskatta de guldkorn som faktiskt existerar in the everyday-life.

Igår hände det någonting fantastiskt.
För det första fick jag hjälp med att påbörja ett avslut på mitt största orosmoment - skolan.
Det är inte kul att ligga så efter som jag gör, eller bör jag säga gjorde? Dag ut och dag in kände jag mig så utomordentligt osmart, obildad, ja, rentav dum i huvudet som inte kunde skapa en hållbar struktur i skolarbetet. Men sånt är livet, och nu går tiden lite längre innan jag blir klar med skolan - men jag har väl inte bråttom någonstans?
För det andra hade jag en så fantastisk dag med min bästa vän.
Jag tycker att saker och ting inte riktigt varit som vanligt det senaste och jag tror att det har att göra med våra distanstaganden att göra, (jag är inte den enda som gör så, har jag insett), men igår smalt vi samman igen, vi skrattade så vi trodde att vi skulle urinera i byxorna, vi gjorde tillbakablickar och talade om framtidsvisioner.
Jag kan säga dig, min vän, min Beckus Pruttus, att med dig är det annorlunda. Du gav mig kraft att ens orka tänka på något som verkade så avlägset som den närmsta framtiden, någonting jag hade gjort med gråten i halsen utan dig.
Det är jag så oerhört tacksam över.
Jag kanske har fel, och jag är nog bra naiv, kanske är det bara önsketänkande, men var inte gårdagen första vägbeskrivningen ur våra nedrans vinterdepressioner?

Jag tror att vår första ledtråd är att tillsammans är vi starka,
för det är vi,
och det vet vi,
vi hade nog bara glömt av det en stund.