Svar till anonym;

En fråga bara, du har aldrig sagt vem hennes pappa är. Finns inte han med i bilden ? Kan man inte få se hur han ser ut och jämnföra lite? :)

Kära anonym. (Haha, läs den hälsningen med en glimt i ögat, kändes så jädra roligt att skriva just så)!

Inte för att du är så anonym för mig längre - vet ju exakt vem du är. Men vi kan kalla dig anonym här.

Jag skriver absolut ingenting om hennes pappa, faktiskt. Det har sina anledningar, men vi kan ju kort och gott säga att han inte vill bli, hm, hur skall man säga, angiven (?). Det är inget bra ord direkt. Men man kan säga att han vill att det är lite hemligt iallafall. 

Och jag kan viss del förstå honom - vi båda blev lika ofrivilligt föräldrar. Jag blev illa tvungen att face the fact. Hur fan skulle jag kunna bortse från det, liksom? Det blev inte han på samma sätt. Han såg inte ens min mage mer än på bild, om han ens gjorde det. Dessutom sticker det i ögonen på folk att han inte "tar sitt ansvar" - men så jävla lätt är det inte - och varför skall man avslöja vem som är pappan om han ändå bara kommer få skit för att man inte följer normen? En norm med väldigt tydliga ramar vad det gäller Mamma-Pappa-Barn. 

Det känns en aning random att just han är far till mitt barn. Faktiskt. Hade jag fått välja så hade jag aldrig satt ett barn till världen med honom. Inte nu iallafall. Jag vet SÅ VÄL att han absolut inte är redo för barn, att han vill göra allting i "rätt" ordning, det sa han redan från början när jag började skoja om det när jag gick i åttan. (Nä, jag kunde inte tänka mig på riktigt att ha barn då - det var bara såntdär löjligt larv om att "men älskling, tänk vilka söta barn vi hade fått" - och tänk vad rätt man hade ^_^). 

Och det är så random hur vi träffades. Oerhört, faktiskt. Vi hade aldrig träffats om det inte vore för min vän.. vi kan kalla henne Sofia. Vi hade aldrig träffats om det inte heller vore för min avsaknad av att hämma impulser. 

"Jag skall iväg. Hänger du med?"

"Vart skall jag sova?

"Vet inte. Jag ordnar det!"

Tio minuter senare ringer hon och säger att det är ordnat. Jag säger;

"När åker vi?"

"Om en halvtimme."

"Okej. Bra. Hämta mig nu då."

Och där var han. Så (nu när man tänker efter) liten. Han sa den allra konsigaste första meningen man säger till en person. Men sedan dess var jag fast.

Vi var tillsammans till och från. Just därför vet vi nu så väl att det aldrig håller. 

Deras relation idag är.. Ja, vad skall man säga? Han har inte förkastat henne. Han frågar ibland hur hon mår. Detta var han rätt duktig på att göra under graviditeten också, får jag nog säga. Han vill träffa henne, dock har han inte gjort det än. Och jag vet att hennes farmor också vill träffa henne. 

Någon bild på honom blir det inte. Men jag kan ju säga att dom är väldigt lika. Pappas näsa och blick. Mer än så säger jag nog inte om detta! :-)